Dagens plus är att skiter jag i Viggo så kan jag iaf hålla ordning på Dobby. Och Viggo är ju egentligen mammas hund nu (a). Dessutom gick det faktiskt hyffsat att gå med dom förbi hundarna för Viggo kastade sig inte som han brukar (dock så skäller han så man blir halvt döv).

Jag blir tokig på det här med hundmöten, får lust att bara skita i allt. Jag har verkligen försökt i ÖVER tre år att träna bort det, och nu går det bra med Dobby, då ska Viggo hålla på o krångla. Och hur mycket man än tränar och tränar så funkar det inte om man möter hundar en gång i veckan.

Och det värsta är hela tiden vad andra tycker. Vad dom säger och hur dom tittar på en. 
Och nu ska jag vara hundinstruktör också, och föregå med gott exempel eller nåt sånt. Ja mina hundar skäller på andra hundar, och alla i byn vet om det. Skäms på mig.