Man har ju hört många gånger att hur vi är, hur vi beter oss och hur vi känner gör att hundarna kan reagera och bete sig olika. Att vi "smittar av oss" på hundarna. Jag försöker alltid vara lugn och avslappnad med hundarna, men det funkar ju inte riktigt alltid, och då har jag tänk - Hur mycket kan jag påverka dom egentligen, dom är ju faktskt egna individer, med egna känslor?...
Men så tänkte jag på det idag när jag gick med Dobby. Det finns massor med katter där vi bor, och Dobby är väl inte så värst förtjust i katter. Vi mötte en katt först som var extremt cool! Han (jag vet ju inte om det var en han, men vi låtsas det) bara satt på kanten och tittade på oss, och när vi kom nära så gick han lugnt iväg. Han lunkade på kanske 2- 3meter framför oss en bit och hela tiden var Dobby jättelugn och skvallrade (har skvallertränat på katter) flera gånger och brydde sig knappt om katten.
När vi gått en bit så mötte vi en annan katt. Den satt säkert längre än 10meter bort från vägen, men endå när vi kom och skulle gå förbi så ställde den sig upp, reste ragg, hukade sig och stirrade på Dobby. Hela kroppspråket sa "jag gillar inte dig, kom inte närmre!", men självklart så var den katten väldigt mycket mer intressant än den lugna, coola katten. Dobby blev stressig, drog i kopplet och ville inte alls titta på mig.

Samma sak händer med hundrädda människor. Dobby blir helt galen och ännu mer "på" än vad han är i vanliga fall (han älskar att hälsa på människor).
Jag kan även märka att mitt humör påverkar Dobby extremt mycket. Vi är nästan som tvillingar ibland ;) Är man inställd på att något ska gå bra, så är chansen större att det gör det!