Åhhh va rädd jag var.

Gick med Viggo och Malou, vilket är lite problematiskt eftersom dom båda blir så busiga i snö och jag är inte riktigt tillräckligt stark att hålla dom båda. Malou skulle skita och gjorde ett av sina hetts-ryck rakt över ett dike så att kopplet rycktes ur min hand. Jag hade ingen lust att klättra ner i snön efter henne så jag lät henne skita ifred, men vad gör hon? Hon drog. Rakt in i skogen.
Bara för att jag skrev det där himla inkallnings inlägget, och självklart lyssnade hon inte när jag provade att ropa, och jag kände opå en gång att jag inte hade en chans att springa efter henne.
Jag väntade en stund, såhörde jag något. Tre stycken rådjur kom springandes. Då trodde jag faktiskt att Malou skulle komma efter - men nej. 

Jag gick hem och bytte ut Viggo mot Dobby, han har nosat upp Malou en gång tidigare när hon stuckigt. Jag visade Dobby vart hon stack och han drog iväg direkt. Dock så var det rådjursspår överallt, så jag hade inga vidare förhoppningar att det var just Malou han spårade! Menvarje gång jag sa "var är Loijsan?" så fick han extra fart.
Vi följde spåren kors och tvärs genom skogen. Solen började gå ner också. Behöver jag säga att det var kallt?
Jag såg inte ett spår av henne och hade ingen aning om vi gick åt rätt håll. men så plötsligt fick jag syn på ett tassavtryck bland rådjursspåren! Det kändes som en lättnad även fast vi inte hittat henne än. Dobby spårade stadigt i säkert flera kilometer, vi var ute ett tag. Snö upp till magen hade han också, och skogen är inte den bästa för en liten hund att gå i.

Tillslut hade vi följt spåret ut på en stig där vi brukar gå, och Dobby vilje följa stigen bortåt. Men jag var så trött att jag ville hem och se om hon kanske sprungit dit, så jag drog med mig honom åt motsatt håll. Medans vi gick så visslade jag lite så att hon skulle höra mig. Så helt plötsligt, när vi gått kanske 30-40m på den stigen så hör jag henne komma dundrandes bakom oss. I full fart kom hon och började busa med Dobby. Hon var helt överlycklig och hade väl haft skitkul, antagligen!
Antagligen hade Dobby rätt då, när han vile följa spåret åt andra hållet. Nästa gång jag lägger spår åt honom ska jag absolut börja avancera lite ;)

När vi kom hem så var dom hyffsat trötta både Dobby och Malou.